I 29 år har jag kuvats och stuvats för att passa . Jag ska lära mig att:säga ifrånstå på migförsvara miglåta bli att be om ursäkt låta bli att ursäkta mig Jag får höras och synasJag ska sätta gränser tidigareskippa det dåliga samvetet för alltsluta försöka verka så duktigJag ÄR duktig Jag har själv tagit varje beslut som lett mig dit jag är idag. Jag står för allt och behöver inte förlara mig. Jag har all rätt i världen att få vara mig själv, ta egna beslut, göra egna misstag och förtjäna mina framgångar. Jag behöver inte spela spel för att få folk att tycka om mig. Om jag är jag hela vägen så respekterar de mig, det är viktigare för mig än att de tycker om mig.Om "fel" människor tycker om mig så blir de bara en belastning för mig, inget annat.

Så trött! Känner mig helt borta, hade jag bara mina egna tankar i huvudet vore det en sak man jag försöker räkna ut vad alla andra tycker och tänker också, även om jag frågar dem så vet jag inte om de svarar ärligt och då måste jag kalkylera och analysera och fundera vad? hur? när? om... Inte konstigt man ofta är trött och förvirrad. Jag KAN OMÖJLIGT veta vad andra tycker och tänker om jag inte frågar dem och jag får så lov att lyssna och tro på deras svar, något annat kan ¨jag inte göra. Det är bara slöseri med tid och energi. Varför ska det vara så svårt att förstå?

Jag blir inte klok på dessa karlar.. hur jag än gör blir det fel, Nu kommer han och säger att han känner sig utnyttjad och att han mår dåligt av vårt så kallade förhållande.. jag har haft sådana tankar i flera år (vi har "dejtat" i 5 år) och försökt förklara mina känslor för honom men det har inte gått in och NU kommer han!! Det är stor åldersskillnad mellan oss och jag träffade honom bara ett år efter att min sambo plötsligt dog.. jag var förvirrad och han var kär, vi försökte att leva tillsammans ett tag men det fungerade inte dels pga mig (jag visste inte vem jag var) och dels pga att han inte kunde berätta för mig vad han kände.. vi kommuniserade inte alls. Han är fortfarand en stor och viktig del i mitt liv men vi träffas aldrig ute bland folk längre då det bara leder till onödigt strul och en massa näsvisa frågor. Jag vet att detta inte leder någon vart men jag vill inte släppa honom, jag kan inte. Kanske pga att min tidigare pojkvän dog så kan jag inte släppa någon ifrån mig...jag håller fast, kosta vad det kosta vill. Vad ska jag göra ?jag vill ju ha en karl och en massa barn..egentligen! och det får jag aldrig tillsammans med honom. Att våga släppa taget är en svår läxa att lära...

Det är inte många som fortfarande hänger med sen åren i grundskolan, men någon enstaka gör det och en av dem e min vän Mona. Genom livet har vi följt varanndra, vissa år bara på avstånd men alltid nära i hjärtat. Jag måste komma ihåg att jag har sådana vänner!! De är viktiga, livsviktiga skulle jag vilja säga. Många är de gånger jag svurit över att jag inte har några kompisar.. att resa med, gå på krogen med osv, jag sitter hemma och tycker synd om mig själv som är så ensam. Det kan inte bli mer fel, med vänner som Mona är man aldrig ensam, hon kanske inte kan följa med mig på alla mina upptåg och tur är väl det kanske...(lätt att bränna ut varandra på det sättet) men hon FINNS ju där. Jag är inte ensam. Påminn mig om det när jag åter hänfaller till klaga igen och tycker synd om mig själv. kram på er alla vänner och alla som ni känner!!!

Här börjar min karriär som bloggare, jag har ingen aning om vilka rubriker denna blogg kommer att få, men av erfarenhet så vet jag att det kommer att bli mycket tokigt och roligt men också många ledsamheter, allt det som är ingredienserna i mitt liv. jag har för avsikt att skriva av mig om vad som händer runt mig och vilka tankar och funderingar jag har kring olika ämnen som kommer upp under tiden.