Det är inte många som fortfarande hänger med sen åren i grundskolan, men någon enstaka gör det och en av dem e min vän Mona. Genom livet har vi följt varanndra, vissa år bara på avstånd men alltid nära i hjärtat. Jag måste komma ihåg att jag har sådana vänner!! De är viktiga, livsviktiga skulle jag vilja säga. Många är de gånger jag svurit över att jag inte har några kompisar.. att resa med, gå på krogen med osv, jag sitter hemma och tycker synd om mig själv som är så ensam. Det kan inte bli mer fel, med vänner som Mona är man aldrig ensam, hon kanske inte kan följa med mig på alla mina upptåg och tur är väl det kanske...(lätt att bränna ut varandra på det sättet) men hon FINNS ju där. Jag är inte ensam. Påminn mig om det när jag åter hänfaller till klaga igen och tycker synd om mig själv. kram på er alla vänner och alla som ni känner!!!

Här börjar min karriär som bloggare, jag har ingen aning om vilka rubriker denna blogg kommer att få, men av erfarenhet så vet jag att det kommer att bli mycket tokigt och roligt men också många ledsamheter, allt det som är ingredienserna i mitt liv. jag har för avsikt att skriva av mig om vad som händer runt mig och vilka tankar och funderingar jag har kring olika ämnen som kommer upp under tiden.